Roten till allt ont

I kampens namn (kampen mot ungdomens förfall) utgavs 1941 ett häfte på ett förlag med det klatschiga namnet ”Svenska kyrkans diakoniststyrelses bokförlag”. Författaren, Allan Svantesson, arbetar både som pastor och ungdomssekreterare och det är i den senare rollen han stiftar bekantskap med en ung herre som öppnar hans ögon för:

Den unga herren, som naturligtvis får vara anonym, ity: ”Om mina gamla kamrater visste, att jag sitter här och röjer hemligheter, skulle de anse mig vara en förrädare.”, söker förvissa Svantesson om dennes okunnighet om farorna med den moderna offentliga dansen ( i hemmet, under familjens betryggande kontroll, går det an). Han berättar hur det kunde gå till på dessa dansinrättningar, han berättar:

”om Kalle, som hade litet innanför västen och stal en rock…Ett verkligt busig pojke, men han hade ”korn” på dansen.”.

Man skall inte tro att flickorna är bättre, själv kysste han en flicka på hennes konfirmationsdag och han har vid ett flertal tillfällen hjälpt till att skratta ut präster. En annan flicka som han skulle hämta var riktigt fräck, hon hade inte lov att gå ut och trots att mamman grät och bad och ”pappan lovade henne stryk på gammaldags vis” smet hon ut och skakade av sig det hela med en axelryckning: ”Äsch, dom börjar visst bli religiösa…”

Svantesson får veta att dansen är en drog, en starkt beroendeframkallande drog.

”Första gången går man dit liksom på prov”…”Inte tyckte man det var så roligt. Ganska trist, rent av. Men man får bekanta. Några flickor kanske , som man dansar med. Och så vill man vara i deras smak, man lägger an på dansen och vill vara styv. Och rätt som det är så är man gripen. Man märker det inte själv. Jo, kanske på en allmän slöhet. Man blir likgiltig. Jag minns, att jag började trivas sämre på jobbet. Det var inte så roligt längre. Dansen…”

Dansen blir alltså det enda man lever för, när man inte dansar lider man sviterna av den, likgiltig och trött, och det enda som hjälper är en ny danskväll. Den förtappade själen igen:

”Man är inte människa på dagarna, utan ett trögdjur. Den moderna dansen är säkert det råaste som finns”

Innan de två skiljs åt utkrävs Svantesson på två löften, han skall dels besöka ett av dessa syndens nästen, dels försöka göra något för att råda bot på ”ungdomens fiende nummer 1”

Svantesson besöker så en danslokal och hans upplevelser kan närmast beskrivas i ett ord: Äckel.
Det är äckligt att se hur ”ensamma flickor beviljas utan vidare tillträde liksom ensamma kavaljerer”

Det är äckligt att se de ”lustiga deviser som pryder väggarna, ägnade att möta publikens skämtlynne: Kasta icke cigarettstumpar på servitriserna! Dansa medans du är ung, när du blir gammal blir du tung!"

Klädesdräkterna är både smak- och kulturlösa och säkerligen äckliga, betänk då tillhör ändå Svantesson, enligt egen utsago, till en generation som tappat förmågan att reagera på knäkorta kjolar. Flickorna numera bär kjolar som slutar en halvdecimeter ovan knät. Pojkarnas kläder är överdrivna i snittet och har en onaturlig axelbredd.

Danspartnerbyte är ingen ovanlighet.

Flickor låter sig ogenerat strykas och smekas på både axlar och skuldror.

Inte ens under polisöversikt, här i form av lokalens utkastare, hämmas ungdomarna i sitt roande.

Äckel var ordet!

Så hur blev det då med det andra löftet? Har Svantesson bot mot detta?

Främst förordas en opinion. Vägra låna ett finger, en enda krona eller en enda lokal åt denna sjuka! Vidare vore ett förbud välkommet, och till er som inte tror på förbud, beakta följande:

”Då en läkare märker att en smittohärd blir farlig, söker han få bort den”

Rädda ungdomen! Förinta äcklet!