Linnés listigaste lista

En av världshistoriens mest kända samlare är tvivelsutan Carl von Linné, tidigare Carl Linnaeus. Oförtröttligt for han runt i Sveriges skogar, ängar och träskmarker och samlade blommor, gräs och andra växter.
Allt skulle han ha, allt!

Då hans korta ben inte räckte till för de vida strapatser som krävdes skickade han sina undersåtar, de for lite varstans i världen för att samla mer växter, några av dem skickade exotiska exemplar till sin mästare, andra dog av exotiska sjukdomar.
Men alla växter i världen kunde inte mätta Carls samlarmani, så han samlade även på stenar, djur och människorasernas egenheter.

Carls gudsfruktighet gnagde honom dock, var det verkligen så klokt att vilja ha så mycket?
Vad tyckte den Evige om detta?
Skulle kanske dessutom hans son, Carl Linneus (det är inget konstigt med att karln som gav varenda växt på planeten ett eget namn inte gav sin egen son något annat namn än sitt eget, ”man tar ju inte jobbet med sig hem”), bli straffad för hans outsläckliga törst efter naturens ting?

Det gamla knepet "förena nytta med nöje" kommer då väl till pass. Helt sonika börjar han samla anekdoter som visar att Gud är stor, att Hans vägar äro outgrundliga och att den som inte tar Han på allvar kommer få sona för sina brott.
Resultatet blir en skrift som han kallar ”Nemesis Divina”(ung. Gudomlig hämnd).
Han ger verket till sin son med stränga förmaningar, då de innehåller förnärmande detaljer om namngivna personer, om att inte dela med sig av det till någon:

”… Felar du emot min befallning, så syndar du; Du stjäl andras heder bort.
Du sårar din trogne fader, Och du bliver visst rättmätigt straffad…”

Låt oss titta på några av dessa anekdoter:

”Kung Carl XI gjorde så många av adeln husville genom reduktionen. När han var död, brann Stockholms slott, så att man med möda fick ut liket.”

”Gylling erhåller lektorat i Karlstad år 1760. Vid Riksdagen därpå begär värmländingen Antonsson, en mäktig riksdagsman, att hans bror får lektoratet och den förre går därifrån. Brodern Antonsson får lektoratet, men några dagar därefter bryter han benet av sig.”

”Carl Jaensson, bonden i Danmarks kyrkoby, är elak mot sin hustru. Han slog henne ofta i huvudet, att hon blev fjollig i all sin dag, söp.
År 1772 reser han till Stockholm, blir tokig och rasande på vägen. Hela socknen måste turvis hålla vakt om honom. Annars var han en frisk, robust, arbetsam bonde.
Omsider kommer en så kallad klok bonde, öppnar alla ådror på den sjuke, att denne förblöder.”

Skriften är smockad med likartade vedergällningar, detta borde väl bana väg för Linneus d.y.?

Nja... Då ”Nemesis Devina” går att få tag på bröt uppenbarligen denne mot sin faders vilja och fick ta sitt straff.

Från Nordisk Familjebok:

”Icke obegåvad men karaktärssvag och njutningslysten, förmådde L. icke förvalta sitt stora arv. Han kom dessutom på spänd fot med sin mor, som tvang honom att avstå från allt arv efter fadern.”

Han spenderar ett par år i Europa där han hyllas som varandes den store von Linnés son :

”… med bruten hälsa återkom han och dog strax därpå, ogift och den siste av sin ätt. Hans skrifter äro obetydliga.”

Inget undgår Gud.
Ingen undgår Gud.