Roten till allt ont

I kampens namn (kampen mot ungdomens förfall) utgavs 1941 ett häfte på ett förlag med det klatschiga namnet ”Svenska kyrkans diakoniststyrelses bokförlag”. Författaren, Allan Svantesson, arbetar både som pastor och ungdomssekreterare och det är i den senare rollen han stiftar bekantskap med en ung herre som öppnar hans ögon för:

Den unga herren, som naturligtvis får vara anonym, ity: ”Om mina gamla kamrater visste, att jag sitter här och röjer hemligheter, skulle de anse mig vara en förrädare.”, söker förvissa Svantesson om dennes okunnighet om farorna med den moderna offentliga dansen ( i hemmet, under familjens betryggande kontroll, går det an). Han berättar hur det kunde gå till på dessa dansinrättningar, han berättar:

”om Kalle, som hade litet innanför västen och stal en rock…Ett verkligt busig pojke, men han hade ”korn” på dansen.”.

Man skall inte tro att flickorna är bättre, själv kysste han en flicka på hennes konfirmationsdag och han har vid ett flertal tillfällen hjälpt till att skratta ut präster. En annan flicka som han skulle hämta var riktigt fräck, hon hade inte lov att gå ut och trots att mamman grät och bad och ”pappan lovade henne stryk på gammaldags vis” smet hon ut och skakade av sig det hela med en axelryckning: ”Äsch, dom börjar visst bli religiösa…”

Svantesson får veta att dansen är en drog, en starkt beroendeframkallande drog.

”Första gången går man dit liksom på prov”…”Inte tyckte man det var så roligt. Ganska trist, rent av. Men man får bekanta. Några flickor kanske , som man dansar med. Och så vill man vara i deras smak, man lägger an på dansen och vill vara styv. Och rätt som det är så är man gripen. Man märker det inte själv. Jo, kanske på en allmän slöhet. Man blir likgiltig. Jag minns, att jag började trivas sämre på jobbet. Det var inte så roligt längre. Dansen…”

Dansen blir alltså det enda man lever för, när man inte dansar lider man sviterna av den, likgiltig och trött, och det enda som hjälper är en ny danskväll. Den förtappade själen igen:

”Man är inte människa på dagarna, utan ett trögdjur. Den moderna dansen är säkert det råaste som finns”

Innan de två skiljs åt utkrävs Svantesson på två löften, han skall dels besöka ett av dessa syndens nästen, dels försöka göra något för att råda bot på ”ungdomens fiende nummer 1”

Svantesson besöker så en danslokal och hans upplevelser kan närmast beskrivas i ett ord: Äckel.
Det är äckligt att se hur ”ensamma flickor beviljas utan vidare tillträde liksom ensamma kavaljerer”

Det är äckligt att se de ”lustiga deviser som pryder väggarna, ägnade att möta publikens skämtlynne: Kasta icke cigarettstumpar på servitriserna! Dansa medans du är ung, när du blir gammal blir du tung!"

Klädesdräkterna är både smak- och kulturlösa och säkerligen äckliga, betänk då tillhör ändå Svantesson, enligt egen utsago, till en generation som tappat förmågan att reagera på knäkorta kjolar. Flickorna numera bär kjolar som slutar en halvdecimeter ovan knät. Pojkarnas kläder är överdrivna i snittet och har en onaturlig axelbredd.

Danspartnerbyte är ingen ovanlighet.

Flickor låter sig ogenerat strykas och smekas på både axlar och skuldror.

Inte ens under polisöversikt, här i form av lokalens utkastare, hämmas ungdomarna i sitt roande.

Äckel var ordet!

Så hur blev det då med det andra löftet? Har Svantesson bot mot detta?

Främst förordas en opinion. Vägra låna ett finger, en enda krona eller en enda lokal åt denna sjuka! Vidare vore ett förbud välkommet, och till er som inte tror på förbud, beakta följande:

”Då en läkare märker att en smittohärd blir farlig, söker han få bort den”

Rädda ungdomen! Förinta äcklet!

Invalid lifestyles

Tanken bakom ”Invalidernas egen tidning” är att invalider skall kunna tjäna en hacka på att sälja den.

Väl så, det är en idé som senare har anammats av Faktum, Aluma och Situation Stockholm. Det är lätt att övertyga mig om att invaliderna anno 1949 inte hade det så fett, så en extra inkomst baserat på ett arbete är säkerligen som de själva säger (de som producerade tidningen, inte nödvändigtvis invalida), behjärtansvärt.

Man kan förvisso fråga sig hur det ter sig för en invalid som, inbillar jag mig, ofta har svårt att röra sig att nasa tidskrifter, men tanken är ändå god och då skall man inte hänga upp sig på petitesser.

En sak som man däremot kan beakta är innehållet.
Till skillnad från de hemlösas tidningar som till merparten innehåller artiklar om just de hemlösas situation i Sverige och världen (jag utgår från tidningen Faktum här då det är den enda i genren jag läst), ett innehåll som åtminstone stärker min tro i att epitetet ”De hemlösas tidning” är riktigt, handlar invalidernas egen tidning inte ett skit om deras situation. Istället får vi läsa om:

”Den stora festen”

Titeln här anspelar på berättelsen om när Alexander den store skulle hålla ett praktfullt gästabud. Till denna festlighet bjöds mängder med storheter in, konstnärliga som vetenskapliga, alla dessa storheter var välkomna, på ett villkor: De var tvungna att enbart känna glädje och förnöjsamhet i sitt hjärta. Följden blev att inte en enda gäst dök upp och Alexander fick därmed sig en läxa: alla människor känner någon typ av missnöje.

Vi presenteras därefter en sedelärande uppmaning om att man tålmodigt skall härda ut sina prövningar och inte gnälla eftersom förtjänsterna efter uthållen prövning är större än lidandet.

Ett exempel på detta, får vi läsa, är:

"När negrerna skala vada över en strid flod lägga den en tung sten på sitt huvud. Bördan gör nämligen foten säkrare och det går lättare att hålla balansen i den strida floden."

Vidare får vi veta att Gud fader själv har bjudit oss på fest, och till skillnad från Alexander bjuder han även in de som inte kallas storheter. På denna fest tillämpas emellertid en dresscode:

”- Min vän, kom ihåg, att skall du få vara med på livets stora fest kan detta endast ske, om Du kastar bort knotsamhetens, bitterhetens, avundens och otacksamhetens usla trasor – och ikläder Dig mildhetens, välviljan , kärlekens och den innerliga tacksamhetens klädsamma dräkt”

Efterföljande artikel är en återgivning av ett stycke ur en bok skriven av en amerikansk författare med det aktuella namnet Carnegie.
Artikeln följer samma mönster som ”Den stora festen” och vill i huvudsak förhindra oss från att klandra och kritisera andra i ett negativt ordalag, vi skall akta oss extra noga för att gnälla på ”…vår arbetsledare och vår pastor…”. Istället skall vi finna att det är bättre för oss att tala väl om den än att ”…ständigt tjata och kritisera deras göranden och låanden…”

Den sista artikeln är i sammanhanget något av vad den heter, ”Att skilja sig från mängden”.

Nu skall vi lära oss att inte följa normen bara för att smälta in.

Vi lär oss att mode är något flyktigt, att man inte blir en riktig karl av att supa och snusa och att en rikstäckande kampanj under parollen ”Det är icke modernt att röka” på ett år skulle få alla yngre damer och de flesta yngre pojkar att sluta röka.

Damernas rökning är förövrigt extra illavarslande och dum: ”…ehuru de borde veta, att denna vana förstör deras utseende och medför stora risker på många sätt för deras viktigaste uppgift här i världen – att bli maka och mor en gång…” . Liknande kampanjer skulle också kunna motverka de ack så ungdomsförstörande påfunden dans, osedliga förhållanden och nattsudd.

Kort sagt: Var dig själv, så länge du inte klagar över missförhållanden och uppför dig så som anstår en hederlig kvinna eller man.

XXX - begynnelsen

Ordet Styx bör inte alstra fruktansvärt många associationer. Jag tänker mig att ungefär lika många förknippar det med rockbandet som med floden. Det är även dessa två förslag man, i skrivande stund, får om man söker på ordet på den svenskspråkiga Wikipedia.


Vad kanske inte riktigt lika många förknippar det med är tidskriften med undertiteln ”Den moderna herrtidningen”.








Det är enkelt att i vår tid raljera över den påstådda moderniteten i en tidskrift som försöker egga sina läsare med bilder på ett par mamelucker,







engagera med en benpristävlan, där läsarna uppmanas skicka in sina egna bilder,






roa med roliga historier under rubriken ”Plats för skratt”,


Han: - Jag sade till min flicka i går kväll att jag skulle ge henne en kyss för varje steg på vägen hem.
Han: - Och vad sade hon om det?
Han: - Hon sade att hon var glad att det var modernt med trånga kjolar.
(Det roliga i den här historien är att de bägge junkrarna går under samma benämning)

Vaktmästarn: - Hallå där, var så god och beakta, ni får inte dansa på det där viset här inne, inte!
Jazzkisen: - Vi dansa inte, vaktmästarn; min flicka har svimmat.

(Det roliga i den här historien är att den innehåller titlarna Vaktmästare och Jazzkis)

- Nu fösrtår [sic!] jag varför en flicka alltid kommer för sent till ett överenskommet möte.
- Verkligen, men du är vis. Och varför, om jag får fråga?
- Jo, hon har alltid letat efter sitt osynliga hårnät.
(Det roliga i den här historien är att den inte är rolig, så kallad antihumor)


och inspirera med annonser av pikant natur.







Större delen av Styx´s innehåll utgörs dock av noveller.
En av dem, ”Livet på en pinne”, handlar om det unga kärleksparet Rena Rammberg och Åke Stenström.

Åke blir upprörd när det visar sig att Rena känner bordellmamman madame Pierpont, som han själv känner till efter ett flertal besök på hennes ”inrättning”. Måttet rågas när Rena berättar att hon tänker söka anställning hos madammen, förlovningen avbryts och den eviga olyckan tycks vara ett faktum. Till slut blir dock trånaden efter den sköna Rena för stor för den kärlekskranke Åke, han kryper till korset och beger sig till madame Pierpont för att, om inte lyckas övertala Rena att sluta upp med sitt snusk och gifta sig med honom, så åtminstone njuta hennes kropp på samma vis som övriga gäster i denna syndens boning. Historien slutar så med att Rena berättar att hon är damfrisör på madame Pierponts dam-barberstuga. Det är ett underligt slut.

Som sagt, att göra sig lustig över detta i dag vore enkelt, men inte särkilt roligt. Då är det roligare att ägna någon tankeverksamhet åt valet av namnet. 1924, det år då detta nummer gavs ut, kunde gemene man gissningsvis bara förknippa det med floden som alla måste fara över för att komma till dödsriket.

Man kan således fråga sig om redaktören, Gösta Rodin, i själva verket ville varna allmänheten för följderna av ett nyttjande av detta material. Ni hänger med i tankegången nu va?: Osedligheter i såväl bild som text – onanilasten – fysisk och psykisk katastrof – för tidig död.

Å andra sidan insåg han kanske, som så många andra, att ett namn med en ovanlig bokstav i är tufft.