Informativ underhållning

Det lilla bokförlaget Ruin har åtagit sig den hedervärda uppgiften att ge ut ”Det bästa ur Nordisk Familjebok”. Informationen är hämtad ur den så kallade Uggleupplagan, utgiven 1904-1926.

Det är en trivsam både trivsam och lärorik liten sammanställning. Emellertid är de instruerande illustrationerna utan tvekan de mest underhållande.

Vi får exempelvis lära oss hur man bäst räddar sig själv ur en isvak:




Uppenbarligen är det bäst att bara gå ned sig med ena foten, varpå man lägger sig ned och spelar död.


Vidare får vi en, visserligen snabb, men ändå väl utförlig kurs i lifräddandets ädla konst.





















1. Se till att den nödsatte är klädd för kvällens nöjen. I de fall persedlarna finnes vara osnygga eller illa sittande oskadliggöres personen med ett kraftfullt slag emot höger tinning varpå strafftvagning följer. Ha mustasch.

2. Skulle den osnygge vakna under behandlingen täppes luftvägarna till med höger hand samtidigt som höger knä med bestämdhet måttas mot Solarplexus.

3. Vagga in den osnygge i en falsk säkerhet, se plötsligt utmärglad och tunnhårig ut och låt honom fatta tag om dina handleder.

4. Lösgör dig ur greppet och dränk honom. Se lite ledsen ut.


Många av er har säkerligen trängtat efter en ny uppgift att förgylla mellandagarna med. Er väntan har inte varit förgäves. Vad skulle passa bättre än den exempelrebus som presenteras i Uggleupplagan?











Något pris för korrekt svar utlovas icke, emellertid publiceras rätt svar om tillräckligt många efterfrågningar göres. Lycka till!

Jeanialitet del 1

Vår gamle vän Jean Thonérfelths kärleksgåvor till mänskligheten inskränkte sig ingalunda till livmodersprutor och onanibekämpare. Sorgligt nog verkar hans livsgärning idag vara nästintill bortglömd. Jag vill därför upplysa och påminna er, må ni vara slavar under frestarens garn eller livskraftiga, rättfärdiga kvinnor och män, om en skrift framställd av honom och publicerad i nådens år 1917.


Vi har att göra med ett uppfinnargeni som för att främja naturens sen begynnelsen satta levnadsregler och stävja snusk, sjukdomar och andra åkommor använde sig av den tidens modernaste teknik. Storheten i hans verk illustreras tydligt på omslaget. Jag ber er ursäkta den dåliga kvalitén, det är följden av ett samhälle i förfall, ett Sodom som inte har vett att ordentligt bevara och sprida information skriven i dess intresse.




Praktfullt och rogivande, en Minervagestalt som med sitt ymnighetshorn skänker räddning åt de svaga, sjuka och olyckliga.

Som synes jobbade Thonérfelth mycket med elektricitet, rätt använd kan den uppenbarligen vara ett bote- och hjälpmedel mot de flesta åkommor. Således saluförs bland annat:



"Elektriska öronspiraler"


Dessa är år 1917 ingen nyhet, de har redan i årtionden använts i Tyskland och England såsom ett effektivt medel mot "huvudvärk, tandvärk, lomhördhet och susning eller ringning i öronen".
Det fina är dock att vår elektrokirurg, på vetenskapliga grunder, ägnat sin uppmärksamhet åt att förfina dessa och därmed både öka effekten och minska storleken på dem. Det tog några år, men resultatet kan ingen klaga på. En illustration visar hur bekvämt och dolt de sitter på patienten:


Jag skulle vilja se den som har mage att beklaga sig över storleken på apparaturen.


Vidare minns vi väl alla den "Elektriska suspensoaren N:r 1", tingesten för alla män som aktar och vårdar sin fysiska och psykiska hälsa. Mången kvinna har nog, med en känsla av att vara förfördelad, sneglat på dessa teknikens under och undrat varför inget uppfinnes i deras intresse.


Kvinna! Fäst här din uppmärksamhet på det:

"Elektriska bandaget N:o 7"

"Vill man kasta en blick omkring sig i ett större sjukhus – i synnerhet i städerna – skall man till sin överraskning finna, att patienterna alltid i övervägande antal utgöras av fruntimmer i alla åldrar. Och för vad slags sjukdom äro dessa patienter där? Jo, vill man tränga in i förhållandena, så skall man snart finna att över 75 % lida av könssjukdomar i någon av dess många former. – av dessa lider den största delen unga damer av elakartad bleksot och oregelbunden reglering (månadsrening) varav följer huvudvärk, kväljningar, krampaktiga smärtor i underlivet, blekhet med blå ringar omkring ögonen o.s.v. – Andra kvinnliga patienter lida av gonorré (dröppel) – detta så mycket värre som den i högsta grad är smittsam. Symptomerna äro täta med ofta påkommande regleringar, feber, matthet samt underlivsblödningar. Slutligen lida en del av den svåraste av alla dessa sjukdomar, näml. livmoderkräfta, som, om den ej i tid blir botad, medför döden. […] Elektriska bandaget N:o 7 kan utom för ovannämnda sjukdomar även med fördel begagnas av fruntimmer som lida av Livmoderns nedfallande (en åkomma som, enligt en annan fin herre och doktor, i synnerhet drabbar kvinnliga onanister, vi får nog skäl att återkomma till honom i senare eventuella blogginlägg. reds. anm.) Och har detsamma bättre än andra band förmåga att hålla livmodern på sin plats, utan att patienten har något men av att bära detsamma."


Så, du bräckliga fruntimmer, om du identifierar dig med den här gestalten (handen på hjärtat, visst gör du det?):







Inhandla då snarast det "Elektriska bandaget N:o 7" och du skall snart nog finna att du, liksom vår modell, inte bara glad och obekymrad kan vandra genom livet, du får tydligen också större bröst:

Roten till allt ont

I kampens namn (kampen mot ungdomens förfall) utgavs 1941 ett häfte på ett förlag med det klatschiga namnet ”Svenska kyrkans diakoniststyrelses bokförlag”. Författaren, Allan Svantesson, arbetar både som pastor och ungdomssekreterare och det är i den senare rollen han stiftar bekantskap med en ung herre som öppnar hans ögon för:

Den unga herren, som naturligtvis får vara anonym, ity: ”Om mina gamla kamrater visste, att jag sitter här och röjer hemligheter, skulle de anse mig vara en förrädare.”, söker förvissa Svantesson om dennes okunnighet om farorna med den moderna offentliga dansen ( i hemmet, under familjens betryggande kontroll, går det an). Han berättar hur det kunde gå till på dessa dansinrättningar, han berättar:

”om Kalle, som hade litet innanför västen och stal en rock…Ett verkligt busig pojke, men han hade ”korn” på dansen.”.

Man skall inte tro att flickorna är bättre, själv kysste han en flicka på hennes konfirmationsdag och han har vid ett flertal tillfällen hjälpt till att skratta ut präster. En annan flicka som han skulle hämta var riktigt fräck, hon hade inte lov att gå ut och trots att mamman grät och bad och ”pappan lovade henne stryk på gammaldags vis” smet hon ut och skakade av sig det hela med en axelryckning: ”Äsch, dom börjar visst bli religiösa…”

Svantesson får veta att dansen är en drog, en starkt beroendeframkallande drog.

”Första gången går man dit liksom på prov”…”Inte tyckte man det var så roligt. Ganska trist, rent av. Men man får bekanta. Några flickor kanske , som man dansar med. Och så vill man vara i deras smak, man lägger an på dansen och vill vara styv. Och rätt som det är så är man gripen. Man märker det inte själv. Jo, kanske på en allmän slöhet. Man blir likgiltig. Jag minns, att jag började trivas sämre på jobbet. Det var inte så roligt längre. Dansen…”

Dansen blir alltså det enda man lever för, när man inte dansar lider man sviterna av den, likgiltig och trött, och det enda som hjälper är en ny danskväll. Den förtappade själen igen:

”Man är inte människa på dagarna, utan ett trögdjur. Den moderna dansen är säkert det råaste som finns”

Innan de två skiljs åt utkrävs Svantesson på två löften, han skall dels besöka ett av dessa syndens nästen, dels försöka göra något för att råda bot på ”ungdomens fiende nummer 1”

Svantesson besöker så en danslokal och hans upplevelser kan närmast beskrivas i ett ord: Äckel.
Det är äckligt att se hur ”ensamma flickor beviljas utan vidare tillträde liksom ensamma kavaljerer”

Det är äckligt att se de ”lustiga deviser som pryder väggarna, ägnade att möta publikens skämtlynne: Kasta icke cigarettstumpar på servitriserna! Dansa medans du är ung, när du blir gammal blir du tung!"

Klädesdräkterna är både smak- och kulturlösa och säkerligen äckliga, betänk då tillhör ändå Svantesson, enligt egen utsago, till en generation som tappat förmågan att reagera på knäkorta kjolar. Flickorna numera bär kjolar som slutar en halvdecimeter ovan knät. Pojkarnas kläder är överdrivna i snittet och har en onaturlig axelbredd.

Danspartnerbyte är ingen ovanlighet.

Flickor låter sig ogenerat strykas och smekas på både axlar och skuldror.

Inte ens under polisöversikt, här i form av lokalens utkastare, hämmas ungdomarna i sitt roande.

Äckel var ordet!

Så hur blev det då med det andra löftet? Har Svantesson bot mot detta?

Främst förordas en opinion. Vägra låna ett finger, en enda krona eller en enda lokal åt denna sjuka! Vidare vore ett förbud välkommet, och till er som inte tror på förbud, beakta följande:

”Då en läkare märker att en smittohärd blir farlig, söker han få bort den”

Rädda ungdomen! Förinta äcklet!

Invalid lifestyles

Tanken bakom ”Invalidernas egen tidning” är att invalider skall kunna tjäna en hacka på att sälja den.

Väl så, det är en idé som senare har anammats av Faktum, Aluma och Situation Stockholm. Det är lätt att övertyga mig om att invaliderna anno 1949 inte hade det så fett, så en extra inkomst baserat på ett arbete är säkerligen som de själva säger (de som producerade tidningen, inte nödvändigtvis invalida), behjärtansvärt.

Man kan förvisso fråga sig hur det ter sig för en invalid som, inbillar jag mig, ofta har svårt att röra sig att nasa tidskrifter, men tanken är ändå god och då skall man inte hänga upp sig på petitesser.

En sak som man däremot kan beakta är innehållet.
Till skillnad från de hemlösas tidningar som till merparten innehåller artiklar om just de hemlösas situation i Sverige och världen (jag utgår från tidningen Faktum här då det är den enda i genren jag läst), ett innehåll som åtminstone stärker min tro i att epitetet ”De hemlösas tidning” är riktigt, handlar invalidernas egen tidning inte ett skit om deras situation. Istället får vi läsa om:

”Den stora festen”

Titeln här anspelar på berättelsen om när Alexander den store skulle hålla ett praktfullt gästabud. Till denna festlighet bjöds mängder med storheter in, konstnärliga som vetenskapliga, alla dessa storheter var välkomna, på ett villkor: De var tvungna att enbart känna glädje och förnöjsamhet i sitt hjärta. Följden blev att inte en enda gäst dök upp och Alexander fick därmed sig en läxa: alla människor känner någon typ av missnöje.

Vi presenteras därefter en sedelärande uppmaning om att man tålmodigt skall härda ut sina prövningar och inte gnälla eftersom förtjänsterna efter uthållen prövning är större än lidandet.

Ett exempel på detta, får vi läsa, är:

"När negrerna skala vada över en strid flod lägga den en tung sten på sitt huvud. Bördan gör nämligen foten säkrare och det går lättare att hålla balansen i den strida floden."

Vidare får vi veta att Gud fader själv har bjudit oss på fest, och till skillnad från Alexander bjuder han även in de som inte kallas storheter. På denna fest tillämpas emellertid en dresscode:

”- Min vän, kom ihåg, att skall du få vara med på livets stora fest kan detta endast ske, om Du kastar bort knotsamhetens, bitterhetens, avundens och otacksamhetens usla trasor – och ikläder Dig mildhetens, välviljan , kärlekens och den innerliga tacksamhetens klädsamma dräkt”

Efterföljande artikel är en återgivning av ett stycke ur en bok skriven av en amerikansk författare med det aktuella namnet Carnegie.
Artikeln följer samma mönster som ”Den stora festen” och vill i huvudsak förhindra oss från att klandra och kritisera andra i ett negativt ordalag, vi skall akta oss extra noga för att gnälla på ”…vår arbetsledare och vår pastor…”. Istället skall vi finna att det är bättre för oss att tala väl om den än att ”…ständigt tjata och kritisera deras göranden och låanden…”

Den sista artikeln är i sammanhanget något av vad den heter, ”Att skilja sig från mängden”.

Nu skall vi lära oss att inte följa normen bara för att smälta in.

Vi lär oss att mode är något flyktigt, att man inte blir en riktig karl av att supa och snusa och att en rikstäckande kampanj under parollen ”Det är icke modernt att röka” på ett år skulle få alla yngre damer och de flesta yngre pojkar att sluta röka.

Damernas rökning är förövrigt extra illavarslande och dum: ”…ehuru de borde veta, att denna vana förstör deras utseende och medför stora risker på många sätt för deras viktigaste uppgift här i världen – att bli maka och mor en gång…” . Liknande kampanjer skulle också kunna motverka de ack så ungdomsförstörande påfunden dans, osedliga förhållanden och nattsudd.

Kort sagt: Var dig själv, så länge du inte klagar över missförhållanden och uppför dig så som anstår en hederlig kvinna eller man.

XXX - begynnelsen

Ordet Styx bör inte alstra fruktansvärt många associationer. Jag tänker mig att ungefär lika många förknippar det med rockbandet som med floden. Det är även dessa två förslag man, i skrivande stund, får om man söker på ordet på den svenskspråkiga Wikipedia.


Vad kanske inte riktigt lika många förknippar det med är tidskriften med undertiteln ”Den moderna herrtidningen”.








Det är enkelt att i vår tid raljera över den påstådda moderniteten i en tidskrift som försöker egga sina läsare med bilder på ett par mamelucker,







engagera med en benpristävlan, där läsarna uppmanas skicka in sina egna bilder,






roa med roliga historier under rubriken ”Plats för skratt”,


Han: - Jag sade till min flicka i går kväll att jag skulle ge henne en kyss för varje steg på vägen hem.
Han: - Och vad sade hon om det?
Han: - Hon sade att hon var glad att det var modernt med trånga kjolar.
(Det roliga i den här historien är att de bägge junkrarna går under samma benämning)

Vaktmästarn: - Hallå där, var så god och beakta, ni får inte dansa på det där viset här inne, inte!
Jazzkisen: - Vi dansa inte, vaktmästarn; min flicka har svimmat.

(Det roliga i den här historien är att den innehåller titlarna Vaktmästare och Jazzkis)

- Nu fösrtår [sic!] jag varför en flicka alltid kommer för sent till ett överenskommet möte.
- Verkligen, men du är vis. Och varför, om jag får fråga?
- Jo, hon har alltid letat efter sitt osynliga hårnät.
(Det roliga i den här historien är att den inte är rolig, så kallad antihumor)


och inspirera med annonser av pikant natur.







Större delen av Styx´s innehåll utgörs dock av noveller.
En av dem, ”Livet på en pinne”, handlar om det unga kärleksparet Rena Rammberg och Åke Stenström.

Åke blir upprörd när det visar sig att Rena känner bordellmamman madame Pierpont, som han själv känner till efter ett flertal besök på hennes ”inrättning”. Måttet rågas när Rena berättar att hon tänker söka anställning hos madammen, förlovningen avbryts och den eviga olyckan tycks vara ett faktum. Till slut blir dock trånaden efter den sköna Rena för stor för den kärlekskranke Åke, han kryper till korset och beger sig till madame Pierpont för att, om inte lyckas övertala Rena att sluta upp med sitt snusk och gifta sig med honom, så åtminstone njuta hennes kropp på samma vis som övriga gäster i denna syndens boning. Historien slutar så med att Rena berättar att hon är damfrisör på madame Pierponts dam-barberstuga. Det är ett underligt slut.

Som sagt, att göra sig lustig över detta i dag vore enkelt, men inte särkilt roligt. Då är det roligare att ägna någon tankeverksamhet åt valet av namnet. 1924, det år då detta nummer gavs ut, kunde gemene man gissningsvis bara förknippa det med floden som alla måste fara över för att komma till dödsriket.

Man kan således fråga sig om redaktören, Gösta Rodin, i själva verket ville varna allmänheten för följderna av ett nyttjande av detta material. Ni hänger med i tankegången nu va?: Osedligheter i såväl bild som text – onanilasten – fysisk och psykisk katastrof – för tidig död.

Å andra sidan insåg han kanske, som så många andra, att ett namn med en ovanlig bokstav i är tufft.

Kristna knep och knåp del 2b

Den spännande prisuppgiften är nu avgjord. Alla inskickade svar har rättats och tyvärr har ingen korrekt löst korsordsgåta har inkommit. Emellertid premieras även ansträngning och god vilja. Således gratulerar vi Magnus Hertel i Kungsbacka som vinner första och enda pris.
Priset består i ett exemplar av följande läromedel:





Korrekt lösning:





Tack till alla en inskickade lösningar.

Kristna knep och knåp del 2

I del ett av denna, eventuellt långa, serie inlägg som behandlar tidningen Kyrkan och Barnen presenterades bland annat serieföljetongen Katarina von Bora. Många av er väntar säkert med iver på fortsättningen, men då serien är lång och jag inte har tillgång till alla delar får ni fortsätta vänta. Jag har dock hittat en annan, minst lika spännande, historia om en liten gosse och hans lammunge.
Så håll till godo: Tecken och Ting, i samarbete med Elsa Beskow och Kyrkan presenterar: Lars och Ulltott!





Juletider är som bekant en tid då man unnar sig lite mer, Kyrkan och Barnen är i detta avseende inget undantag. Varje jul trakterades barnen med ett fett, tjugoåttasidigt julnummer som inte bara innehöll ett serieäventyr i färg (t.ex. Jesu intåg i Jerusalem), sedelärande sagor, julpsalmer och lärorika berättelser från världens alla hörn, utan också en löstagbar idolbild.

Prisuppgift!

När ni nu betat av förra veckans underhållande uppgift misstänker jag att det kliar i era fingrar efter en ny. Ni kommer inte gå lottlösa, här nedan följer den ”korsordsgåta” som publicerades i tidningen den förste mars 1947. Lös korsordet och skicka in till adress resterare@hotmail.com senast nästa måndag (22:e sep). En vinnare kommer medelst post belönas med ”ett pris”. Lycka till!

Kristna knep och knåp

1969 ersattes skolämnet kristendomskunskap med det något bredare ämnet religionskunskap. Man skulle kunna hävda att det var, om än varken den första eller den sista, en spik i kistan för statsreligionen.
Trots ivriga försök att föryngra de medier som stod ungdomen till förfogande för att leda in dem på den rätta vägen hade man tappat praktiskt taget en hel generation.

En av de mest moderna och ungdomifierade publikationer som gavs ut är måhända tidningen ”Kyrkan och Barnen – Barntidning för hem och söndagsskola”. I min ägo har jag, tack vare en lokal andrahandsbutik, ett fyrtiotal nummer av denna skrift, merparten utgivna 1947.

De flesta av dessa nummers förstasida pryds av en bibliskt historisk teckning och en ”minnesvers” vanligtvis hämtad ut Nya Testamentet. Det i sig är kanske inget att förundras över, kyrkan vill givetvis förkunna det kristna budskapet och låta barnaskaran ta del av den heliga skrift.
Vidare avhandlas de tio budorden och förklaringar gives, sålunda kan vi alltså läsa om det tionde budet (för de sekulariserade: Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller tjänarinna, ej heller något, som tillhör din nästa.):

”Tionde budet: Vad är det? Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke draga, locka eller tubba ifrån vår nästa hans hustru eller tjänstfolk, utan förmana och tillhålla dem att bliva kvar och troget göra vad deras plikt fodrar.”

Andra sidan behandlar den söndag som tidningen ges ut.
Den tionde maj, bönsöndagen, kan vi läsa att bönen är likställd med att äta eller tvätta sig, som barn tycker man kanske inte om att göra det varje dag, men om vi följer våra mödrars och lärarinnors tillsägelser faller det med tiden naturligt. Resterande innehåll är vanligtvis sedelärande sagor och berättelser.

Slutligen kommer vi då till den roliga sidan, en belöning för att vi memorerat minnesverserna, lärt oss budorden och förklaringarna och tagit del av de tankeväckande berättelserna (som om inte det vore belöning nog). Ibland består sidan av en ”korsordsgåta”, ibland får vi till skänks en tecknad serie, till exempel den av Elsa Beskow illustrerade historien om Katarina von Bora, Martin Luthers fru.
Detta är en följetong som spänner över ett tjugotal nummer, de fyra första rutorna berättar för oss:
1. att hon föddes 1499
2. att hon började gå
3. att hon med sina tre äldre bröder lekte på Lippendorfs gods
4. och slutligen att hon bekantade sig med godsets hästar trots att hon bara var fyra år.

Där tvingades vi ta ett nagelbitande cliffhangeradjö av henne för den veckan. Man undrar onekligen hur det skall gå för Katarina, hästarna och de äldre bröderna.

Den utan tvekan mest pyssliga och belöningsgenererande delen av roliga sidan var emellertid den som betitlas ”Prisuppgift”. Detta var inskickningstävlingar där det till de tio först öppnade rätta svaren utlovades inte mindre än ”10 pris”.
Jag återger här till denna bloggs läsares stora nöje den uppgift som de som var barn som den 1 december 1945 fick sätta tänderna i:

Vem har skrivit de flesta psalmerna i vår psalmbok?
Nämn en psalm som är skriven på 400-talet?
Hur många psalmer har endast en vers?
Vet du vilken psalm i psalmboken, som kallas ”nävervisan?”
Vet du vilken psalm, som kallas ”den kristliga dagsvisan?”
Vilka psalmförfattare ha skrivit mer än 30 psalmer i psalmboken?
Kan du säga fem psalmer, i vilka det talas något om fåglar?

Alla frågor avser endast psalmerna 1-600 i vår nuvarande psalmbok.

Innan ni kastar er över uppgifterna vill jag komma med en stilla förmaning: Googla er inte till svaren, det är inte bara fusk, det förtar också hela glädjen i att i 600 psalmer leta fåglar och memorera namn på urgamla herrar.
I övrigt vill jag bara säga lycka till!

Nyckeln till frihet

I ett tidigare inlägg presenterades några av de hjälpmedel som vetenskapen utvecklat i kampen mot onanilasten. Läsare må finna ämnet generande men då det i dessa dagar verkar finnas en utbredd slapphet, en låt-gå-anda, gentemot riskerna, psykiska som fysiska, som följer onanistens tvångshandlingar vill jag här rikta er uppmärksamhet till en text skriven i allas intresse.

Tecken och ting presenterar hänfört: Medicine och filosofie doktor Henrik Berg, praktiserande läkare, och hans praktverk Läkarebok, utgiven 1919.

”I våra dagar göres det ej litet för att varna människor för att rädda dem undan dryckenskapen. Men huru litet göres det ej för att rädda någon från den förfärliga osedligheten!”

Man kan här peka på riktigheten och framsyntheten i doktor Bergs påstående. 1917 infördes motboken i hela riket, 1922 hölls folkomröstningen om ett totalt rusdrycksförbud. Om inte titlarna kan anses tillräckliga för att kvalitétssäkra hans ord torde denna inledning sätta p för eventuella tveksamheter.
Berg drar sig inte för att ge en känga till kollegor som inte har vett att uppmärksamma problematiken tillräckligt:

”Kellog anmärker, att det är sannolikt att utövningen av denna last är långt mer allmän än vad läkare äro villiga medgiva”.
Kellog är för övrigt just den man tror: Frukostflingemannen.

”Mer än en ung man, som någon tid varit offer för lasten, har sedermera erkänt, att den förefunnits allmänt i skolan, där han gått, och att han där lärt sig dem”.

Man kan då tro att man kan rädda ungdomen genom att ta dem ur skolan och bedriva hemundervisning, riktigt så enkelt är det dock inte, ty även i hemmet, denna till synes tryggaste plats för barnen, sprids kunskapen i lönndom:

”Något äldre småttingar förledas stundom därtill av dåliga ”barnflickor”, som vilja ”roa sig”… Under pubertets-(mogenhets) perioden börjar många onanisera utan att hava den avlägsnaste aning om att det är något farligt eller orätt”.

Onanisten är förhållandevis lätt att upptäcka för den med tillräckliga kunskaper om de symptomer som uppstår:

”Onanisten blir ofta blek. En viss förstämning, dolskhet och modlöshet utbreder sig över hans person; istället för det förr så friska väsendet infinner sig en betänklig oro, skygghet och fruktan. Småningom försvagas viljan, minnet minskas och tankeförmågan försvinner. Kroppen förlorar sin ungdomliga friskhet, i det att hela nutritionen (näringstillförseln ,min anm.) blir lidande. Ofta ligga ögonen djupt, omgivna av blåaktiga ringar. Lätt inträder svettning. Hela uttrycket är sjukligt, gången är stundom vacklande. Onanisten blir inbunden, skygg och förlägen, söker ensamheten och undviker gärna andras sällskap. Blicken blir ostadig. Han vill ej gärna deltaga i jämnårigas lekar. Fortsättes lasten, så tilltager avmagringen och nervsvagheten. Andtäppa och hjärtklappning uppträda, smärtor kännas än här, än där; oftast i ryggen; trötthet erfares, i synnerhet över länderna; synen och hörseln minskas; hysterisk kramp och danssjuka kan uppträda. Stundom inträder sinnessjukdom, särskilt fånighet.”

Doktor Berg fortsätter med att citera ett brev han mottagit från signaturen ”En fallen yngling X. Y. Z.” Ynglingen har, med Guds hjälp, lyckats bli herre över sin situation efter tre-fyra års synd. Dock kvarstår sviterna. Likheterna i symptomen är slående när brevskrivaren beskriver sin egen situation:

”…en usel varelse, som bär lastens stämpel på mitt bleka ansikte med blåa ringar under ögonen. En ihållande förstoppning tycks även vara en följd av lasten… Kanske jag förverkat hela mitt liv,kanske jag skall bliva så här i hela livet. O, tanken därpå gör mig vansinnig…. Mitt hjärta klappar även fortare än vanligt och jag har smärtor än här och än där i bröstet samt ibland även i veka ryggen."

För att inte hamna i samma situation som ”En fallen yngling X. Y. Z.” råder Doktor Berg avhållsamhet från följande:
Alkoholbruk, kaffe, te, cigaretter, för mycket mat, särskilt för mycket kött (frukostflingor säger han dock inget om), en alltför varm bädd (bolster!), dålig luft i sovrummet, romanläsning, teaterbesök, osedliga bilder, opassande samtal och visor m. m.
I ett tidigare kapitel som avhandlar omskärelse finner vi även att en utförd sådan kan vara till god hjälp då:
”Den förhindrar orenlighetens samlande under förhuden med kliande och inflammation, en lätt uppkommande anledning till onani”.

Den största och värsta inverkan har dock dåligt sällskap.
Kellog förklarar:
”En enda dålig pojke kan göra så mycket ont i en församling att församlingens hela prästerskap ej kan motverka det. En enda pojke är en pest, mot vilken kolera, smittkoppor och den verkliga pestsjukdomen äro ingenting”
”En gosse med en tändstickask i ett krutmagasin är ej i större fara än en gosse i sällskap med de flesta gossar på gator och i skolan”.

För den som redan hemfallit åt styggelsen rekommenderar doktor Berg följande:

* Särskilda nattpåsar för små barn, för att hindra dem att röra vid könsdelarna.
* Rörelse, gymnastik är hälsosam (att klättra på stänger och linor med benen borde ej få ske i skolor utan noggrann övervakning, att lärjungarna aldrig glida ner med könsdelarna tryckta till stången eller linan).
* Dagligen på morgonen översköljning med rumsvarmt vatten. Tvättningar av könsdelarna med kallt vatten under 10-15 minuter.
* Man bör aldrig slå eller skrämma ett barn, som onaniserar, emedan man därigenom kan grundlägga en nervsjukdom.
* När frestelsen inträder bör onanisten hålla händerna och allt annat borta från könsdelarna och i stället räcka upp händerna i bön till Gud, som visserligen skall giva kraft till full seger. (Detta rekommenderar ”en norsk författare”, osäkert vem.)
* Sov på en hård madrass, undvik att ligga på ryggen, sov helst på höger sida, ät enkelt (gärna frukostflingor, min anm.), motionera kraftigt och gå till sängs först när verklig trötthet inställer sig.

Onaniserandets faror är som synes många, belöningarna få och flyktiga.

Lyd doktorns råd.

Linnés listigaste lista

En av världshistoriens mest kända samlare är tvivelsutan Carl von Linné, tidigare Carl Linnaeus. Oförtröttligt for han runt i Sveriges skogar, ängar och träskmarker och samlade blommor, gräs och andra växter.
Allt skulle han ha, allt!

Då hans korta ben inte räckte till för de vida strapatser som krävdes skickade han sina undersåtar, de for lite varstans i världen för att samla mer växter, några av dem skickade exotiska exemplar till sin mästare, andra dog av exotiska sjukdomar.
Men alla växter i världen kunde inte mätta Carls samlarmani, så han samlade även på stenar, djur och människorasernas egenheter.

Carls gudsfruktighet gnagde honom dock, var det verkligen så klokt att vilja ha så mycket?
Vad tyckte den Evige om detta?
Skulle kanske dessutom hans son, Carl Linneus (det är inget konstigt med att karln som gav varenda växt på planeten ett eget namn inte gav sin egen son något annat namn än sitt eget, ”man tar ju inte jobbet med sig hem”), bli straffad för hans outsläckliga törst efter naturens ting?

Det gamla knepet "förena nytta med nöje" kommer då väl till pass. Helt sonika börjar han samla anekdoter som visar att Gud är stor, att Hans vägar äro outgrundliga och att den som inte tar Han på allvar kommer få sona för sina brott.
Resultatet blir en skrift som han kallar ”Nemesis Divina”(ung. Gudomlig hämnd).
Han ger verket till sin son med stränga förmaningar, då de innehåller förnärmande detaljer om namngivna personer, om att inte dela med sig av det till någon:

”… Felar du emot min befallning, så syndar du; Du stjäl andras heder bort.
Du sårar din trogne fader, Och du bliver visst rättmätigt straffad…”

Låt oss titta på några av dessa anekdoter:

”Kung Carl XI gjorde så många av adeln husville genom reduktionen. När han var död, brann Stockholms slott, så att man med möda fick ut liket.”

”Gylling erhåller lektorat i Karlstad år 1760. Vid Riksdagen därpå begär värmländingen Antonsson, en mäktig riksdagsman, att hans bror får lektoratet och den förre går därifrån. Brodern Antonsson får lektoratet, men några dagar därefter bryter han benet av sig.”

”Carl Jaensson, bonden i Danmarks kyrkoby, är elak mot sin hustru. Han slog henne ofta i huvudet, att hon blev fjollig i all sin dag, söp.
År 1772 reser han till Stockholm, blir tokig och rasande på vägen. Hela socknen måste turvis hålla vakt om honom. Annars var han en frisk, robust, arbetsam bonde.
Omsider kommer en så kallad klok bonde, öppnar alla ådror på den sjuke, att denne förblöder.”

Skriften är smockad med likartade vedergällningar, detta borde väl bana väg för Linneus d.y.?

Nja... Då ”Nemesis Devina” går att få tag på bröt uppenbarligen denne mot sin faders vilja och fick ta sitt straff.

Från Nordisk Familjebok:

”Icke obegåvad men karaktärssvag och njutningslysten, förmådde L. icke förvalta sitt stora arv. Han kom dessutom på spänd fot med sin mor, som tvang honom att avstå från allt arv efter fadern.”

Han spenderar ett par år i Europa där han hyllas som varandes den store von Linnés son :

”… med bruten hälsa återkom han och dog strax därpå, ogift och den siste av sin ätt. Hans skrifter äro obetydliga.”

Inget undgår Gud.
Ingen undgår Gud.

Hur idrotten hjälpte min musikaliska karriär - En framgångsaga.

2008 inföll de svenska hårdrockarnas nationaldagar 4-7 juni.
Det var under dessa dagar som den mycket framgångsrika festivalen, i folkmun kallad, Sweden Rock, gick av stapeln.
Som av en händelse sammanträffade ett av dessa datum med övriga Sveriges befolknings nationaldag. Detta måste naturligtvis firas dubbelt upp.

Men hur?

Tidigare under året har Hårdrocksveriges stolthet Hammerfalls sångare och ansikte utåt, Joacim Cans, rönt stora framgångar i en televisionssänd nöjestävling kallad Körslaget.

Alla goda ting är, som bekant, tre: hårdrock, nationaldag och kabaré.
Följaktligen bjuds nämnde artist med kör in för att leda nationaldagsfirandet.

Framförandet peakar med nationalsången understödd av många tusen halv- eller helfulla hårdrockare och bemöts av jubel och lovordas av alla, publik som närvarande recensenter.

Alla är mer än nöjda, alla utom en man.

En lång man.

Vi talar om ingen mindre än Cans' vapendragare Oscar Dronjak.

- Det var ju jag, Oscar, som byggde framgångssagan Hammerfall. Jag är den enda som varit med från starten, varför skall Jocke få all uppmärksamhet och berömmelse? Dum-Jocke, dumma festival och dumma nationaldag.


Stilla dig Oscar, minns din mångsidighet och tidigt uppmärksammade talang, fjärran från hårdrock och musik överhuvudtaget.
Minns den sportinriktade serietidningen Buster det gyllene året 1983.

Busters läsare hade en egen sida i tidningen där de kan stoltsera med sina idrottsliga prestationer.Sidan går under benämningen ”Läsarnas galna rekord” och i nummer sju –83 utmärker sig en 11-årig pojke med ett häpnadsväckande resultat.

Vi bevittnar här genombrottet för Dronjak.
Vad är det då för övermänsklig bedrift han lyckats genomföra?
Jo, läs och häpna:




Så Oscar, din antagonist Joacim må få mycket uppmärksamhet nu, men han lär aldrig slå dig på fingrarna när det gäller glasspinnar och ballonger.

I den världen regerar du.

Tro, flopp och smälek

”Så länge jag är vid liv kommer också dynastin att leva, min död blir också din död.”

Orden, riktade till Tsar Nikolaj II, är Grigorij Rasputins, en märklig man som huserade i det ryska hovet vid förra seklets början.

Han började sin bana som pilgrimsvandrare, under färden besökte han kloster, bedjade och lärde sig mer om Gud.
Men Rasputin tyckte att munkarna var trista, han ville svira mera, hur förena detta med sin gudstro? I likhet med de som besöker lampfabriken i Hunnestad får han en ljus idé:
Det finaste Gud har att erbjuda är som bekant syndernas förlåtelse, och det kan man först få efter att ha syndat. En rättrogen måste alltså synda mycket, ergo söps, slogs och knullades det runt en hel del.


Nikolaj II, Rysslands sista(?) Tsar, hade med sin hustru Alexandra fem barn, olyckligtvis var de fyra förstfödda av det svagare könet och nummer fem, Aleksej, var om möjligt ännu svagare. Han var blödarsjuk (ett arv från moderns sida givetvis), alltså var familjens vånda stor, om gossebarnet föll bort stod riket utan tronföljare. In stiger Rasputin som lyckats göra sig ett rykte som helig man. Med en hederlig ta-dig-i-kragen-uppmaning (han tittade på gossen, bad lite och sa sedan att han kommer bli bra) botar han Aleksej från ett anfall.

Efter detta släpper inte Tsaritsan taget om Rasputin. Och vem kan klandra henne, han är inte bara tjusig, han är uppenbarligen också den reinkarnerade Jesus.

Toffeln Nikolaj har inte mycket att sätta emot och med lite politisk strategi utmanövreras eventuella motståndare till gudsmannen. Hans väg till makt och rikedom är till synes hinderfri.



Under tio år fortgår Askungesagan, Grigorij lever gott som andlig ledare och politisk rådgivare. Allmosor från hans lärjungar (mestadels kvinnfolk) och mutor från män som vill klättra på sin politiska karriärstege försörjer hans nattliga eskapader (ingen nåd utan synd som sagt).


Några som inte är så nöjda däremot är furst Felix Jusopov och hans kompis Dmitrij Pavlovitj, storfurste och Nikolajs kusin. De tycker att Rasputins inflytande över Tsaren är alldeles för stort. De beslutar sig således för att döda honom, detta visar sig dock vara lättare sagt än gjort.



De bjuder in Rasputin till en fest där de lovar att han skall få träffa en galant dam.
Rasputin tackar ja.
Väl på festen blir han bjuden på kakor och vin som dagen till ära spetsats med cyankalium, detta har dock ingen verkan på den notoriske drinkaren.
Felix skjuter då Rasputin i ryggen, denne faller till golvet och blir liggandes ett slag. En stund senare kvicknar han dock till och är naturligtvis rasande: Vad är det här för skitfest?

-Var är brudarna? gormar han (kanske) och springer ut i trädgården.

Partyfixarna rusar efter, skjuter honom med ytterligare tre skott, men när de till deras förvåning upptäcker att han inte har vett att dö misshandlar de honom som straff och slänger sedan hans kropp i en isvak.


Tre dagar senare, den andre december 1916 hittas liket efter Rasputin.

Den andra mars 1917 abdikerar Nikolaj II till följd av de massiva demonstrationer som första världskriget förde med sig.

Den 17:e juli 1918 avrättar bolsjeviker Nikolaj och hela hans familj.



”Så länge jag är vid liv kommer också dynastin att leva, min död blir också din död.”



Festliga fakta om Rasputin:

Visste du att…

… namnet Rasputin kommer av ordet ”rasputa” som betyder – en sedeslös, utsvävande person?

… Tsaren försökte ändra hans illa-klingande efternamn. Första gången tronarvingen fick se Gudsmannen utropade han: - Novyj! (En ny!). Därefter skulle han få heta Rasputin-Novych. Kungörelsen föll dock inte i god jord?

.… Rasputin och hans bror Michail som pjattar en gång trillade i vattnet. Båda ådrog sig lunginflammation, Michail dör men Grigorij tillfrisknar efter att Jungfru Maria befallt honom att skärpa sig?

…När Rasputin en gång inte orkade åka till hovet för att återigen lindra gossen Aleksejs plågor skickade han bara ett brev där det stod att han skulle klara sig den gången också. Aleksej blev strax efter brevets ankomst bättre?

…Rasputins mandom dels sägs vara 30 cm lång, dels påstås finnas bevarad i ett museum i S:t Peterburg bildlänk?

… det sägs att Rasputins lustiga frisyr var ett försök att dölja två hornliknande utväxter i pannan?

(v)innarstrategier

Riksdagsval 2002.

Vänsterpartiets kommuniststämpel har med Lars Werners avgång så gott som tvättats bort, men de anses ändå tillräckligt radikala för att locka unga väljare. Vänsterpartiet är hippt igen.
Men hur länge kan man rida på Gudruneffekten?

Inte mycket längre, anser partistyrelsen, här krävs nya friska vindar om tillströmningen av förstagångsväljare skall fortgå. En hjärntrust sammansätts.

Frågan är alltså: Hur locka unga väljare till Vänsterpartiet?

Följdfråga: Vad tycker unga väljare om?

Följdfråga 2: Vad tyckte vi om när vi var unga?


En av fyrtiotalisterna som inte tappat barnasinnet drömmer sig tillbaka till pojkrummet och vad han inbillar sig vara ”Den bästa tiden i mitt liv”.

Han minns storebrorsans seriemagasin, Stålmannen, Tarzan och Lilla Fridolf.
Som en Tchangdrömmande Tintin väcks han av sitt eget utrop:

”Serier!”

De övriga i församlingen tittar misstroget på honom, men snart börjar de förstå genialiteten bakom förslaget.

”Serier…. Det är så galet så det skulle kunna funka”.

Sagt och gjort, några av Sveriges främsta serietecknare kontaktas och ett alldeles nytt seriemagasin presenteras för Sveriges befolkning.
Vänsterpartiet känner segervittring.











Trots denna massiva satsning uteblir resultatet, väljarna sviker, Vänsterpartiet tappar 3,6 % och ett halvår senare avgår "Sheman" (det syns kanske dåligt på bilden men det står faktiskt "Sheman" under hennes bild uppe i vänstra hörnet.)

Den gyllene korven

1739 var ett händelserikt år, Kungliga Vetenskapsakademien bildas*, en ny folkdanande legostadga införs (denna förbjuder de lata och samhällstärande tjänstehjonen att ha fler än ett barn av varje kön i hemmet) och greve Gustaf Bondes mösspolitiska karriär spolieras.
-Lappri, säger Bonde om detta, nu får han ju bara mer tid att ägna sig åt sitt största intresse: sitt bajs.

Greven var nämligen inte bara adlig politiker, han var också alkemist och i sökandet efter ”De vises sten” (det ämne som förutom att ge gamla och sjuka ungdom och hälsa, även kan förvandla alla metaller till guld) utvecklade han en alldeles egen alstringsprocedur.
Det råder delade meningar om hur det exakta tillvägagångssättet såg ut, en sann alkemist skriver nämligen i gåtor när han berättar om sina teorier, detta för att pöbeln inte skall få tillgång till de överjordiska kunskaperna.
Vi utgår från Carl Bondes (sentida ättling) tolkning och anger sedan alternativ till förfaringssättet:


De vises sten alá Carl Bonde

1 st ------------ Tid: 5 år

Ingridienser:

Bajskorv 3 st

Gör så här:

1. Lägg bajskorven i en skål
2. Placera skålen i ugn inställd på låg temperatur
3. Tag varje dag ut bajset och tvätta det med vatten (mot slutet av proceduren kan ett gott vin istället användas som rengörings- och nedkylningsmedel)
4. Fortsätt med detta i ett halvår
5. När halvåret har gått, hittar man i bajset små metalliknande partiklar, dessa avskiljes från bajset och lägges i en ny skål
6. Tillsätt nytt bajs.
7. Fortsätt med ugns- och tvättningsproceduren i tre år.
8. Plocka ut metallpartiklarna, dessa har nu blivit rubinfärgade och kan med fördel användas som medicin mot alla slags sjukdomar
9. Blanda återigen partiklarna med nytt bajs och fortsätt proceduren ett och ett halvt år till.

Alternativ:

1. Som ugn användes din egen mage och dess egenskaper. Med andra ord: Ät ditt bajs.
2. Operationen inleds med att guldkorn sväljes, dessa korn är de som ovan anges som ”metalliknande partiklar”.
Dessa två alternativ kan naturligtvis kombineras.

Tips:
Precis som filbunken under tillagning skyr åska, skyr vår produkt en orolig och nervös kock. Så om slutresultatet inte blir som utlovat: Ta ett djupt andetag, räkna till tio och börja om.

Lycka till!

* Kungliga Vetenskapsakademien har bland annat som uppgift att utse Nobelpristagare i fysik och kemi. 1746 inträder där vår käre greve som ledamot.

Källor:
Carl-Michael Edenborg, ”Gull och Mull” 1997
Internet ” http://sv.wikipedia.org/” 2008

De som byggde landet

En fin sak med att köpa begagnade böcker via antikvariat är, förutom att man kan få tag i sedan länge utgångna titlar, att man ibland får bonuspresenter.
Saker man inte beställt som leverantören förmodligen heller inte vet att han har levererat.
Den finaste bonusen jag fått (vars värde för mig vida överstiger den beställda bokens), är förevigandet av paret Henrys 40-åriga bröllopsdag.
Här ser vi de lyckliga tu ståta framför ”The Country Club” där de just i goda vänners lag firat hedersdagen:



Detta, mina damer och herrar, är sinnebilden för den amerikanska drömmen.
Walt, strebern, som med sina egna händer skapade företaget som han nu, på ålderns höst, lämnar över i sina tre söners ägo, kan blicka tillbaka på 40 lyckliga år.
Visst har det funnits svackor då modet och hoppet tycktes tryta, men med hjälp av Jin, denna underbara och levnadsglada hemmafru, är ingen motgång oöverkomlig.
Walt har också alltid varit noga med att tacka Gud för att han föddes i världens bästa land.

Enda smolket i bägaren, denna solskensdag, är att Jin råkat få ryggen fram. Den piffiga festblåsan och det smittande leendet gör dock att vi lätt kan ha överseende med en sådan fadäs.

Jag vet att det är några veckor för tidigt, men jag vill ändå utbringa ett leve för Jin & Walt som i år firar sin 54:e bröllopsdag.
Stort grattis, ni har för evigt en plats i mitt hjärta.

Firma Thonérfelth - För mänskligheten, mot dekadensen

I Ivar Lo-Johanssons storartade roman "Geniet" lider huvudpersonen Kristian Dahl av en sexuell frustration som han försöker dämpa meddelst onani. Onanin i sig ger upphov till skamkänslor och rädsla för de följder som handlingen, enligt både lärde och troende, ofrånkomligen ledde till.
Kristian vill naturligtvis inte bli sinnesjuk och ryggkrum, så för att stävja onanilustan vänder han sig till dåtidens främsta forskare och välgörare, här i form av ett tidigt postorderbolag som säljer botemedel mot styggelsen.

Postorderfirman, Firman Thonérfelth, fanns på riktigt och jag har via nätantikvariat kommit över ett exemplar av deras broschyrer.
Detta är ett fantastiskt reklamutskick publicerad av en man som inte drar sig för att göra pengar på människors dåligt grundade farhågor. Jag kan tyvärr inte hitta något årtal för denna skrift, men av daterade kundbrev (vars förekomst i broschyren förklaras med orden "Originalbrev, som bevisar att Thonérfelths Bråckband äro de ENDA som fylla sitt ändamål") kan vi dra slutsatsen att det är efter 1934. Bråckbanden verkar för övrigt vara storsäljaren, och dess fördelar gentemot en operation illustreras med en högst saklig och ovinklad bild:







Men de mest intressanta produkterna är utan tvivel de som botar åkommor med direkt anslutning till könsdelarna. För kvinnor finns tillexempel ”Livmoderspruta N:r 49”




Denna tingest är tänkt att användas av de svagaste av de svaga könet som i sin svaghet som straff för sitt ogudaktiga leverne drabbats av dröppel (läs: gonnoré).
Med hjälp av livmodersprutan kan ni kvinnor ”Absolut säkert bota Eder i hemmet – utan uppseende” Tänk så behändigt. Blanda bara vatten med ”Vita Korsets sårtabletter” så har ni ett bakteriedödande medel som, med hjälp av sprutan rensar ut allt vad dröppel heter.

Är ni fortfarande tveksamma?
Ni kanske anser er vara rena och skötsamma kvinnor som inte drabbas av dröppel?
Nå Livmodersprutan har flera användningsområden:”…om Ni t. Ex. är ofruktsam, begagna då denna spruta, ty ofruktsamheten beror i de flesta fall genom en för liten öppning i livmodern, men genom att begagna sprutan bli olägenheten hävd, som eljest fodrade en operation.” Även ”bleksot” och ”oregelbunden rening” botas av denna mirakelprodukt. Som bonus kan den, med fördel, även användas som lavemangsspruta.
Wash & Go anyone?
"- En spruta för slidan och en för analkanalen? Nänä, inte jag. Nu gäller bara nya ”Livmoderspruta N:r 49” för kvinnor i farten”"

En varning utfärdas dock: ”Sprutan får under inga villkor användas under grossestid – ty då avgår fostret”


Vad erbjudes då männen? För de veneriska sjukdomarna finnes en specialanpassad dröppelspruta:




Den manliga befolkningens verkliga gissel är dock en annan.
Vi låter Firma Thonérfelth berätta:

”Bland alla de dårskaper, som unga män företaga i ungdomens yra är nog onanilasten obestridligen den förskräckligaste, ty den mördar så att säga både kropp och själ. Den kan på några få år omdana unga, kraftiga, begåvade ynglingar till gamla idiotiska gubbar, som till sist antingen komma på dårhusen eller förkorta sitt liv för att göra slut på elendet, då de inse, att deras liv är helt och hållet värdelöst.”

Ord och inga visor, som skrämselpropaganda hamnar de håriga händerna långt bakom.
Finnes då hjälp mot dystopin?
Glädjande nog är svaret ja, med en genialisk apparatur motverkas effektivt denna tvångshandling. Botemedlet stavas den ”Elektriska suspensoaren N:r 1”



I korthet fungerar den genom att ett batteri och en klick Zinobavadd lägges i skålen och apparaten fästs sedan om pungen. En strömstyrka på 2½ volt utvecklas och detta är lagom för att ”motverka de åkommor apparaten är avsedd för”, det vill säga ”…självbefläckelse (onani) Försvagade könsorgan, förlorad mannakraft, Impotens (oförmögenhet till samlag), åderbråck i pungen, nervositet och folkskygghet.”


- Härligt, utbrister ni, problem solved!

Ack, ack, ack, i er eufori glömmer ni ett bedrägligt fenomen.
Firma Thonéfelth igen:

”Vid pollutioner (ofrivilliga sädesutgjutningar) förstöres ymnigt med säd mot patientens vilja, vilket kan bliva, då hjälp ej erhålles i rätt tid en allvarlig och svår sjukdom.”

Osäkert vilken sjukdom som åsyftas, förmodligen ”förlorad mannakraft” och dylikt.
Men hav förtröstan! Det finns hjälp även här! Firma Thonérfelth presenterar stolt: Pollutionsringen (av nysilver)



Bruksanvisning:

”Apparaten anbringas ungefär på mitten av lemmen och inställes efter den storlek lemmen har i slakt tillstånd. Apparaten väcker den sovande och denne själv förhindrar sädens utgjutelser samt frigör lemmen från apparaten. Äro taggarna för skarpa kunna de filas av efter behag.”

Så mina unga herrar, ni kan nu, efter anskaffande och korrekt brukande av dessa apparaturer, sova tryggt i förvissningen om att ni kommer växa upp till fysiskt och psykiskt starka och friska män.

Den oroliga moderns välmenande förmaning: ”Sov gott, och händerna på täcket” är då ett minne blott.

Syfte

Nå, att förklara mitt syfte med detta projekt kan tyckas onödigt, trots det:

Ibland hittar jag grejer, böcker eller andra texter som faschinerar och/eller roar mig.
Här vill jag dela med mig av dessa ting.